Intervju med Sofi inför JEM

Inför JEM22:”Får man en träff vet man inte hur långt det kan bli”

Hon har tampats med skador sedan 2014. När det inte var foten så var det knät. Var det inte knät var det ryggen. Var det inte något av dessa skadade hon axeln.
Sofi har dock valt att kämpa vidare – trots sina tvivel. Hon valde att hitta drivkraften. Hon valde att fightas. På lördag kastar Sofi Flink sitt sista junior-EM. Friidrott.se pratade med Sofi inför veckans mästerskap. I texten ”Sista dansen som junior ” berättar hon om de tunga åren, målen på junior-EM och längtan efter en VM-plats.
/Frida Hogstrand

Sista dansen som junior

av Hillevi Thor och Frida Hogstrand

Efter genombrottet 2013 har Västerås Sofi Flink haft några tuffa år med skadebekymmer. Nu känner hon sig dock starkare än på länge och på lördag kastar Sofi spjutkval på Junior-EM i polska Bydgoszcz. Sofi ställs därmed inför sitt sista mästerskap som junior.

Friidrott.se fick ett snack med Sofi på telefon när hon var hemma hos sina föräldrar i Hallstahammar. Även en talangfull spjutkasterska måste ibland hjälpa till med trädgårdsarbetet.
– Jag har rensat ogräs och skit så det var bra tajming med den här intervjun, säger hon och skrattar.
Sofi slog igenom med dunder och brak 2013. Hon satte svenskt rekord, tog sig till VM-final i Moskva och har dessutom tagit medalj i samtliga ungdoms- och juniormästerskap som hon ställt upp i. Men de senaste åren har varit tuffa. Skadorna har avlöst varandra och Sofi har inte kunnat utvecklas på det sätt som hon hade hoppats på.
– Det var 2014 kroppen började krackelera. Det var fötter, knän och rygg. Sedan kom axeln. Därefter har det hållit i sig och gått upp och ner, berättar den nyblivna 22-åringen.
Ibland har det dock känts bra och då har hon ökat träningsmängden. Bakslagen har dock varit fler än en.
– Emellanåt fick man ändra hela träningsprogram och träningsupplägg för att det inte fungerade. Det gjorde ont.

Att göra allt – till 100 procent

Hon tror att den tidiga framgången också kan ha bidragit till skadorna.
– Jag har nog tränat för mycket. Jag kände väl att jag skulle bli bland de bästa och då tränade jag på som fan.
Träningsmängden ökade och hon pressade kroppen mer och mer. Att kombinera idrotten med skola och jobb blev även det en stressfaktor. Allt skulle göras och det skulle göras till 100 procent. Att ta sig tillbaka från en sådan period har inte varit lätt. Det gäller att bita i och kämpa på, det finns inget annat sätt, förklarar Sofi.
– Det är sjukt jobbigt när man jämför med vad man har presterat tidigare. Man vet att man gjorde vissa resultat för flera år sedan och att man tränar hårt men också att man inte kommer någonstans.
– Jag har frågat sig själv flera gånger under de här åren om man verkligen klarar av det här. När allt gick bra och man hade flytet så var det självklart. Men sedan när det inte går bra är det klart att man tvivlar på sig själv. Men det har ändå varit en inre drivkraft som fått mig att fortsätta.

Har börjat vända

Hon menar att resultaten hon gjorde som ung inte bara kan försvinna utan att de måste finnas någonstans. Och nu ser det också ut att börja vända.
– Jag har en bra känsla, kroppen känns hyffsat bra och jag är relativt skadefri. Visst, jag är på G men jag är fortfarande inte nöjd med resultaten som jag gjort hittills. Jag vill ha mer och vill vara som jag kastade 2013 och så klart över det också.
Träningen har blivit mycket lättare nu och Sofi med teamet runt omkring henne har börjat anpassa träningen mycket mer utifrån hennes förutsättningar. De har lagt in extra vilodagar för att se till att kroppen får extra återhämtning.
– Det är något som jag verkligen tror att jag behöver nu.  Under den här tiden då jag inte kunnat träna så som jag gjorde förut så har jag inte varit samma kastare som jag var innan. Jag måste ha mer vila, köra vissa övningar och bli mer noggrann.
– Det bästa vi har gjort i år är att vi drog ner träningen under hösten och vintern. Då körde jag ungefär halva träningsdosen och resultaten såg ändå mycket bättre ut än vad de gjort på ett antal år och kroppen kändes också mycket bättre.

Ny tränare

Under hela sin karriär har Sofi haft sin pappa Vesa vid sin sida. Han har varit med på alla tävlingar och på större delen av träningarna, däremot har Sofi haft olika kasttränare. Sedan i höstas är det Kari Kiviniemi som ansvarar för kastträningen. Kari bor dock i Södertälje vilket gör att pappa Vesa blir ännu viktigare under vissa pass.
– Vi åker till Södertälje två gånger i veckan. Styrketräningen kör vi på hemmaplan i Västerås och då är pappa nästan alltid med.
Sofi, Kari och Vesa bildar tillsammans ett team där Kari och Vesa sammarbetar för att lägga upp och planera Sofis träningar. Det har även blivit mycket träning i spjutlandet nummer ett – Finland. I Finland har hon både tävlat (lag-EM i Vasa) och varit på träningsläger i.
– Man får komma iväg och träna med lite annat folk och göra lite andra saker, så det är kul.

Sofi Flink, Västerås FK, spjut, 3a

Sista juniormästerskapetNu väntar Sofis sista mästerskap som junior: Junior-EM i Bydgoszcz. Det är med viss nostalgi hon ser fram emot det.
– Man får en konstig känsla. Man tänker ju att det nyss var ungdoms-VM, mitt första mästerskap men det är ju sex år sedan.
Västeråstjejen har ännu inte satt något ordentligt mål för mästerskapaet. Hon menar att det känns som att hon skulle kunna kasta riktigt långt men hon har inte fått ut det än. Det är de tekniska detaljerna som saknats, samtidigt har hon svårt att sätta fingret på vad det är som gjort att hon inte fått till längderna i kastningen.
– Nu senast kändes bra det bra men det blev ändå inte så jättelångt. Det är väl de små, små detaljerna som gör skillnaden mellan ett jättelångt kast och ett okej kast.
Sofi går in i mästerskapet på fredageftermiddag. Och även om hon inte fått de längderna hon kanske önskat så kan hon idag kasta utan smärta.
– Oftast i alla fall. Det är ju jätteskönt, det går ju inte att kasta ordentligt om man har ont i en axel.

”Får man en träff vet man inte hur långt det kan bli”

Hon har tagit medalj på samtliga ungdoms- och juniormästerskap som hon varit på och det skapar så klart en viss press, menar Sofi.
– Det är ju en liten stress då jag vet att många har kastat bra i år men att jag själv inte fått de längderna som jag har hoppats på och inte ligger där jag känner att jag borde vara. Men jag försöker att inte tänka på de andra. De gör sin tävling och jag gör min.
Men en finalplats vill hon självklart kasta sig till.
– Sen får vi se, jag hoppas så klart att jag ska kunna kvala till VM.
För att kvala in till VM i London behöver Sofi kasta 61.40. I år har hon 58.97 som längst. Men spjut är en gren där vad som helst kan hända.
– Helt plötsligt kanske det stämmer och kroppen känns väldigt bra. Får man en träff vet man inte hur långt det kan bli.

/Peter Holmroos, Foton: Deca Text & Bild samt text från SFIF,s hemsida